-
Madness (I don’t know why I gave it that name)
kopierat från X3MHipsu gilla det här igår när jag lät henne läsa det. Själv vet jag inte riktigt vad jag skall tycka. Det här blev skrivet under en liten tid under julen, när jag satt hos pappa med ingenting annat att göra och musik i öronen.
Där stod hon, vackrare än alla modeller i världen, fast hon bara var klädd i en enkel vit topp och ett par mjukisbyxor. Bakom henne såg jag min stora säng, obäddad. Jag andades djupt in. Drog in luften och lät den fylla mina lungor. Jag njöt av att se henne där, i mitt rum, hos mig. Visste hon det?
Hon var perfekt. De vackra små ögonen inramades av långa ögonfransar. Ett hjärtformat ansikte som ramades av halvlångt tjockt brunt hår. Blygt leende prydde hennes läppar. Jag tog ett litet steg mot henne och log. Hon log smått tillbaka, lite nervöst. Jag kunde se att hon var nervös och inte riktigt visste vad hon skulle säga eller göra. Noggrant studerade jag henne från topp till tå. Hennes perfekta kropp. Jag ville röra henne. Kyssa henne, men visste att det skulle skrämma bort henne.
Hon var ung och oskyldig som jag förr. Jag hade sett mer av världen än hon.
Om jag gick för fort framåt så skulle hon springa iväg och jag skulle aldrig få se henne igen, aldrig.
– Fryser du? Frågade jag försiktigt för att bryta tystnaden. Jag kunde nästan se hur hon hoppade till. Hon skakade på huvudet, men jag såg att hon darrade av köld.
Dörren till balkongen var öppen så jag gick och stängde den. Hon sa ingenting, men jag läste tacksamhet i hennes blick. Det var som om hon inta behövde säga någonting, jag kunde se allt i hennes blick.
Hon bet på sin underläpp. Nervös, det var hon, kanske även lite rädd. Jag kände igen mig själv i henne. Förvirrad, rädd och ensam i världen. Jag ville berätta åt henne att hon inte var ensam. Att jag fanns här för henne. Jag gick fram till henne, sakta och försiktigt, medan jag betraktade henne för varje steg jag tog. Jag såg alla hennes reaktioner, medan jag närmade mig. Hon var inte säker på om hon borde springa ut eller stanna kvar, precis som jag då, men ändå stannade hon på ställe.
Hon såg ner i golvet när jag stannade framför henne. Jag visste precis vad som gick runt i hennes lilla huvud. Minsta rörelse från mig skulle skrämma henne och hon skulle springa. Försiktigt lyfte jag handen till hennes haka och tvingade sakta henne att se på mig. Jag kunde känna hur hon darrade. Hon bet sig fortfarande i underläppen, medan hon undvek min blick. Med mitt pekfinger rörde jag lätt vid hennes kind. Hon mötte äntligen min blick och jag kunde se rädslan och oron i hennes ögon, fast hon försökte gömma känslorna, vara stark.
– Var inte rädd, viskade jag, jag skall innegöra dig någonting ont.
Jag visste att hon inte trodde på mig. Hon skakade som ett löv i vinden, men nu var det inte för att hon frös. Jag visste att hon var rädd, rädd för de känslor som fanns i henne, som hon ville gömma, eftersom hon trodde de var fel att känna så.
Hon såg ner i golvet igen. Jag ville att hon skulle prata. Hon hade den vackraste rösten och jag ville höra den. Jag tog ännu ett steg mot henne, så nu stod jag precis framför henne.
Hon såg snabbt upp på mig, lite frågande, men ändå visste hon svaret på sin egen fråga.
Jag visste att hon visste allt. Precis varför jag stod så nära henne.
Hon visste mina känslor fast jag inte hade sagt någonting och jag visste de känslor hon var så rädd för.
Försiktigt rörde jag vid hennes kind och lät min hand stanna där medan jag sakta lutade framåt tills mina läppar mötte hennes.
Hon drog sig snabbt bakåt och stirrade chockat på mig. Jag såg lugnt in i hennes ögon.
– Jag tror att jag måste gå nu, viskade hon fram och tog ett steg bakåt och började söka efter sin skjorta. Jag visste att hon var förvirrad över det att hon gillade mina läppar mot sina och jag måste reagera snabbt om jag ville ha kvar henne.
– Candy, snälla. Jag såg på henne. Se på mig.
Hon stannade upp med ryggen mot mig, sakta vände hon om sig och såg på mig.
Nu var även jag rädd eftersom jag visste att ett fel ord och hon skulle försvinna.
– Jag vet att du är rädd. Det var jag också förr. Du skall inte gömma dina känslor, de är inte fel.
Hon stirrade på mig. Jag visste att jag sagt allt som om jag läst hennes tankar, därför stirrade hon på mig.
– Vad är det som händer åt mig?
Jag var snabbt vid henne och lade armarna om henne. Hon var spänd i hela kroppen, men efter en stund slappnade hon av, antagligen när hon märkte att jag inte skulle göra något. Jag kunde känna när hon andades, nu lugnare än förut. Försiktigt släppte jag taget om henne och tog ett steg bakåt. Hennes blick mötte min och jag tog hennes hand i min och förde henne till sängen. Jag satte mig och drog ner henne bredvid mig. Hon såg ut att sitta på nålar. Det var sängen som gjorde henne nervös. Jag lade handen på hennes lår, med andra handen vände jag hennes ansikte så att hon såg på mig. Hon darrade. Jag lutade mig mot henne och kysste henne försiktigt på läpparna. Min hand flyttade jag sakta till hennes nacke och höll hennes läppar kvar vid mina. Jag lutade tillbaka och betraktade hennes ansikte, ögonen hade hon stängt. Hon tycktes inte ha märkt att mina läppar lämnat hennes. Snabbt öppnade hon ögonen och såg in i mina. Hennes blick bad mig att kyssa henne igen, men jag gjorde det inte -
Förlåt darl & Röster som kommer att saknas (puvz och kramz)
kopierat från X3MFÖRLÅT FÖRLÅT FÖRLÅT! Jag var dum som kalla dig dum! Jag skall ALDRIG göra det igen, men faktum är att jag var i en känslofylld situation och dessutom menade jag inget illa med det. Jag bara var/är så ledsen när jag aldrig är inne samma tid som du och kan därför inte njuta av din sällskap här på kommunityn. Ja, jag behöver din sällskap även om det bara äv virituellt. Jag behöver dina ord framför mina ögon.
Jag saknar dig så mycket! ♥Jag vill till Sverige igen. Dit skall jag flytta när jag bara blir lite äldre och rikare. (antagligen blir jag aldrig rikare.)
Nyårsaftonen var skön men väldigt känslofylld. Tårar.
Puva och Kram_Anna. Era röster är redan saknade.