VILA I FRID KÄRA PAPPA I 07.09.1948 – 23.01.2019 I

Det här kommer troligen att vara det jobbigaste inlägget jag hittills måsta skriva. Men jag känner att jag måste göra det här för att sedan kunna gå tillbaka till normala dagliga inlägg. Någon av er skarpa har säkert läst att jag nämnt att vi fått en del dåliga nyheter inom en kort tid. 

Han fick en cancer diagnos lite efter julen och det som var tur för oss var att han var i ganska så bra skick ända tills de sista dagarna. Vi firade jul på sjukhuset eller förde då presenter åt honom. Inte ett ställe man hemskt gärna vill vara på under julen men det kan man inget åt. Där var nån nästa varje dag och hälsade på, om inte det var jag eller min lillebror eller mamma så var det någon av hans syskon.

We found out that he had cancer a bit after Christmas and we were lucky that he was in pretty good shape until the last few days. We spent Christmas at the hospital or at least gave his presents. Not a fun place to be at on Christmas but there was nothing to do about it. There was someone visiting him almost every day if it wasn’t me or my little brother or mom then it was one of his siblings. 

Den här bilden är en av mina absoluta favoriter. Han var verkligen världens finaste pappa och jag kommer att sakna honom väldigt mycket. Jag kommer att sakna hans kanelbullar och hans födelsedagskakor som han alltid gjorde. Jag kommer att sakna att se på någon film med honom. Jag kommer sakna våra traditioner med att han alltid laga mat på farsdagen och hur vi alltid var alla fyra på julafton. Jag kommer bara sakna honom helt enkelt.

This picture is one of my favorites. He was really the best dad and I will miss him a lot. I am gonna miss his cinnamon buns and his birthday cakes that he always made. I am gonna miss watching a movie with him. I am gonna miss all our traditions like him always making food on fathers day and how we always spent Christmas together all four of us. I will just miss him.

Det är svårt att förstå att han år borta. Att jag inte mera kommer att se honom. Någonsin. Känns tomt. Men jag vet att han är på ett bra ställe med sin mamma och sin bror. Han har det bra.

Det jag är superglad över är att han inte var ensam när han dog. Hans syster var där helatiden. Jag såg honom inte mera när han var som sämst. Den sista dagen funderade jag mycket på att borde jag gå eller inte, men jag hann inte fören han dog. Och det är jag egentligen glad över. Jag ville inte ha minnet av honom bara liggandes i så dåligt skick. Jag vill komma ihåg honom som den han var.

Tack pappa för allt som du gjort för mig.  

It is hard to understand that he is gone. That I am never gonna see him. It feels empty. But I know that he is in a good place with his mom and brother. He has it good. 

One thing I am very happy about is that he was not alone when he died. His sister was there the whole time. I didn’t see him when he was at his worst. The last day I thought a lot about if I should go or not, but I didn’t manage to go. And I’m okay with that. I didn’t want the memory of him just laying there. I wanna remember him like he was. 

Thank you, dad, for everything.