“Skriv av dig”, sa Ma och Fa (också kallade Mor och Far) när de gav mig denna svarta bok. Vad trodde de riktigt, att alla minnen, all sorg, skulle försvinna om jag skrev ner dem på papper? Säkert. Fast de tänkte väl på mitt bästa ändå. De kanske inte orkar se på när deras dotter inte gör någonting annat än gråter och deppar. Vad skall man göra när känslorna inte vill försvinna? När de krossar ens hjärta varenda en sekund, varje dag? Känslor kan ju inte försvinna, de är precis samma med minnen. Det stannar i ens hjärta för evigt. Helst vill alla ju bara ha bra minnen av sitt gångna liv. Jag har inte bara bra, vilket kanske märks. Mitt hjärta bär på djup sorg. Minnen som får mig och gråta.
Kanske jag borde presentera mig. Jag heter Cindy. Bor tillsammans med mina föräldrar på en liten ö där alla känner alla. Det är väldigt farligt ibland. Man måste vakta sin tunga för att inte säga för mycket om någon kompis.
Min pojkvän hette Jason och han bodde granne med oss. Hade faktiskt alltid gjort det så länge jag kunde minnas. Han var det bästa som fanns i mitt liv. Jag var med honom varje dag och vi hittade alltid på någonting och göra.
Nu finns han inte längre. På grund av någonting dumt påhitt av oss två. Varje dag kan jag se honom ligga på golvet, helt stilla. Hans ansikte var blek o så kallt. Jag försökte skaka liv i honom, men ingenting hände. Det samlades människor runt omkring oss. Jag skrek och grät, men ingenting väckte honom. Hans hjärta hade slutat slå. Mitt liv stannade. Jag ville sluta leva. Han fanns inte längre vid min sida.

Allt hittar man på datorn när man söker lite.