I mitt huvud är jag aldrig ensam.

Jag tycker om den känslan jag får när jag får en idé till någonting och bara sitter och skriver och skriver och skriver. Då kan jag koncentrera mig helt och hållet på det och glömma hela yttrevärlden och alla dess problem. Alla mina stora problem som jag borde ta tag i men aldrig vill för jag vet vad som skulle kunna hända ifall allt går fel.

Katastrof och mera sprickor i mig. Jag vill bygga upp mig igen, inte ge mig en massa mer sprickor och värk.

Mer tårar.

I verkligheten är jag ensam, men i mitt huvud är jag aldrig ensam, för där har jag allihopa. Jules, stackars stackars Jules. Indira, som man även borde tycka synd om med tanke på hennes far. Liz, hemligheter hemligheter. Alex, rika flickan som vill ha någonting mer.

Och nu även Remus som vill ha sin Sirius.