KINDA BREAKING THE WALL

Både Karin och Peppe har skrivit om att bli mera personlig och transparent i bloggen och jag satt här en dag och funderade på exakt det. Förr skrev jag mycket mer personligt i bloggen och sket fan i vem som läste (mest för att jag visste att typ ingen läste). Bloggen visste när jag mådde dåligt, riktigt riktigt dåligt, bättre än många i verkliga livet. För att det var skönt att skriva av sig och få det ut. Det blev lättare att andas. Jag har märkt hur jag lämnar bort en hel del av mig och mina känslor för att jag vet att fel människor kan läsa det.

Jag menar, jag lämna bort en hel del om mitt förra förhållande och hur det slutade för att det kändes för personligt och för att fel personer skulle kunna se det. Och jag håller fast vid det beslutet ännu också. Jag kommer inte att gå in på detaljer angående det förhållande, åtminstone på en tid. Kanske nångång. Kanske inte. Det jag kan säga är att jag vet att jag är värd bättre.

Men jag vill få tillbaka lite mera EMMA i bloggen. Lite mer text och känslor. Jag tror att både jag och bloggen behöver det för att inte bli alldeles tråkiga.

—

Both Karin and Peppe have written about being more personal and transparent in the blog and I here thinking about it one day. Before I was much more personal in the blog and it didn’t matter who read it (mostly because I kinda knew no one read). The blog knew when I was feeling really really bad better than most people in real life. Because it was good to write it out. It became easier to breathe. I have realized that I do leave out a part of me and my feelings because I know some people might read it. 


I mean, I left out a lot of my last relationship and how it ended because it felt too personal and because wrong people could read it. And I do hold on to that decision still. I am not going to start going through that in detail, at least not in a while. Maybe someday. Maybe not. But what I can say is that I know that I deserve better. 

But I do want to get a bit more EMMA back in the blog. A bit more text and feelings. I think both me and the blog need it not to get totally boring.