ONE DAY AT A TIME

Jag tycker det är ganska så roligt att jag nu bara tycker mer och mer om mitt korta hår trots att jag någon gång inte kunde ens tänka tanken på att klippa kort. Jag skulle ha långt för det var bäst. Men nu så vill jag nog ha det kort. 

I really find it quite funny that I like my short hair more and more now when I a while back couldn’t even think of cutting it short. I wanted to keep it long. But now I really wanna keep it short.

Dessa bilder är tagna på pappas födelsedag då vi gick till graven med mamma och träffade hans syskon. Det var fint trots att det var hemskt sorgligt. På så jävla många sätt just nu. Jag tycker det är härligt att ha ett ställe att gå till och föra blommor just på födelsedagar. Snart får gravplatsen en till.

These pictures are taken on dads birthday when we went to the grave with mom and met some of his siblings. It was nice even though it was so sad. In so many ways right now. I love having a place to go to and take flowers to on like birthdays. Soon the grave will have someone new. 

Jag ville sminka mig trots att ingen skulle ha tvingat mig till det. Men jag ville göra mig fin. Känna mig lite mer hel trots att hjärtat är sönder just nu. Fy fan att det gör ont ibland.

I wanted to put on makeup even though no one was expecting me to. I just wanted to feel pretty. Feel a bit more whole even though my heart is in pieces. Dear it does hurt sometimes. 

Jag har inte skrivit dagbok på många veckor. Sen allt hände och det känns hemskt men på samma gång så vet jag varför jag inte kan. För jag vill inte skriva in det som hänt. Jag vill inte. Trots att jag vet att det är sant och inget gör det mindre sant. Kanske jag snart klarar av att skriva det dit och också öppna upp lite mera för er också.

I haven’t written in my diary in many weeks. Since everything happened and it feels horrible but at the same time, I know why I can’t. Because I don’t wanna write it down. Even though I know it is true and not writing won’t make it less. Maybe I soon will be ready and can also open it a bit more to you guys too.

Det här året har varit alldeles sjukt. Så mycket bra men också så otroligt mycket sorg. Jag har ingen aning hur jag fortfarande är stående. Ibland känns det som om marken skulle äta upp mig. Man verkligen märker hur stark man är då när allt går sönder omkring en. Det är nog tur att jag har så otroligt många fina människor omkring mig som håller mig stående då när jag inte kan det själv. Som drar upp mig.

This year has been absolutely sick. So much great things but also so much sorrow. I have no idea how I am still standing. Sometimes it feels like the floor will eat me up. You really understand how strong you are when everything breaks around you. It is such a blessing that I have so many amazing people around me that keep me up when I can’t. That really pull me up.