Jag drömde om honom. Han var med i min dröm. Jag vet inte borde jag jubla av lycka eller gråta. Det var en bra dröm eftersom jag definitivt njöt av den, men han var med i den. Jag har svårt att glömma människan när mitt undermedvetande vägrar låta mig glömma honom.

Och ja, jag saknar honom alldeles otroligt mycket.

Jag vet att jag inte borde, eftersom han gjorde någonting så hemskt. Men jag trivdes med honom så otroligt bra. Han var rolig, snäll och omtänksam. Han sa att ifall jag någongång behövde någon att prata med så var det bara att dra honom i ärmen.

(och ett leende föds på mina läppar.)

Det gör ont att jag inte kan prata med honom längre.