Det är ett helt år sen The GazettE konserten. Det känns alldeles otroligt. Jag kan inte förstå att det har gått ett år. Tiden tycks gå så fort fram att jag inte hinner med riktigt.
Jag saknar den tiden. Jag vill sitta på gatan vid Tavastia igen och känna samma känsla. Veta att snart får man se dem. Snart.
Jag vill gå på kaffe med Mia och få en tekopp framför mig istället för kaffe. Sitta och prata om allt och inget och bara njuta.
Kom tillbaka killar, snälla!

Jag känner mig nostalgisk idag.

Hej, jag saknar dig. Jag önskar att du skulle kunna prata med mig. Jag önskar att vi skulle kunna reda ut det här råddet. Jag vill kunna krama dig igen och prata med dig och skratta med dig. Förlåt att jag är så jobbig. Jag vill inte förlora dig. Jag har förlorat alldeles för många viktiga personer i mitt liv. Jag vill verkligen inte att du blir en av dem.

Idag skall jag till frissan och klippa och färga håret. Det är bäst.

Är det rätt att faktiskt lyckas gå bort från sina vänner utan att säga ett ord och t.o.m utan att bli stoppad?

Att jag lyckades göra det gör mig inte lycklig utan väldigt väldigt ledsen. Jag satt i metron och ville gråta men lyckades hålla mig hem ändå. Sen satt jag här och grät ögonen ur mig när jag påriktigt borde ha varit glad och lycklig.
Det enda jag ville var att någons skulle skrika efter mig och fråga att är jag påväg. Men ingen gjorde det fast jag gick rakt framför dem.

Måste man ge tydliga gester när man vill ha en kram av en kompis? Borde det inte vara ganska självklart?

Jag stod och petade på en kompis arm när hon kommit till platsen och jag kan nästan svära på att hon kollade på mig, men ändå så kramade hon inte om mig utan bara fortsatt krama andra. Jag blev ledsen och gick bort. Tillslut kramade hon mig nog lite senare på en annan plats.
Saken är den att jag vill inte tvinga nån till att krama mig så jag mår dåligt om jag måste ge väldigt klara tecken att jag vill ha en kram. Jag vill att personen skall krama mig för att den vill krama mig.

Är det verkligen så svårt att fatta min telefonfobi?

Jag vill först och främst säga att jag är inte sur på den personen som gjorde detta igår, mer ledsen och besviken. Liksom. Jag vet inte.
Att säga åt mig att det borde vara på tiden att lära mig ringa åt människor hjälper mig inte överhuvudtaget. Och det är inte det minsta roligt eftersom jag vet det och har hört det väldigt många gånger. Dessutom så ger det mig bara mer ångest. Om jag säger att jag inte kan ringa åt den och den så betyder det även att jag inte kommer att göra det.
Jag blir ledsen varje gång någon inte förstår det.
Min telefonfobi som jag vill kalla det är så stark att jag inte ens ringer min egna mamma. Jag ringer ingen överhuvudtaget. Visst det är möjligt att jag kan ringa om en person skickar sms och frågar att kan jag ringa dem. Jag blir rädd när någon ber mig ringa någon.
Jag har inga problem att svara i telefonen eller prata, men ringa går inte.

Sov en timme i natt pågrund av…well ärligt så vet jag inte. Antagligen finns det många orsaker till min sömnlöshet. Orsaker som jag inte vågar uttala för att fel människor kanske läser det i misstag, och ändå så kanske jag skulle vilja skriva så att någon skulle förstå.

Många gånger har jag tänkt på att skriva åt personen, försöka få förklaring över hens beteende. Även om jag vet att det inte finns någon möjlighet att jag skulle få det. Var jag verkligen så onödig för hen? Var jag det?

Det värker att tänka på det. På hen.

Jag är onödig.

Edit 2:57 PM

Om någon ser min Nelle i något sammanhang…som t.ex. msn så kan ni väl meddela åt henne att jag behöver henne. Och att det går att uggla åt mig. Hon kommer att förstå.