“Skriv av dig”, sa Ma och Fa (också kallade Mor och Far) när de gav mig denna svarta bok. Vad trodde de riktigt, att alla minnen, all sorg, skulle försvinna om jag skrev ner dem på papper? Säkert. Fast de tänkte väl på mitt bästa ändå. De kanske inte orkar se på när deras dotter inte gör någonting annat än gråter och deppar. Vad skall man göra när känslorna inte vill försvinna? När de krossar ens hjärta varenda en sekund, varje dag? Känslor kan ju inte försvinna, de är precis samma med minnen. Det stannar i ens hjärta för evigt. Helst vill alla ju bara ha bra minnen av sitt gångna liv. Jag har inte bara bra, vilket kanske märks. Mitt hjärta bär på djup sorg. Minnen som får mig och gråta.
Kanske jag borde presentera mig. Jag heter Cindy. Bor tillsammans med mina föräldrar på en liten ö där alla känner alla. Det är väldigt farligt ibland. Man måste vakta sin tunga för att inte säga för mycket om någon kompis.
Min pojkvän hette Jason och han bodde granne med oss. Hade faktiskt alltid gjort det så länge jag kunde minnas. Han var det bästa som fanns i mitt liv. Jag var med honom varje dag och vi hittade alltid på någonting och göra.
Nu finns han inte längre. På grund av någonting dumt påhitt av oss två. Varje dag kan jag se honom ligga på golvet, helt stilla. Hans ansikte var blek o så kallt. Jag försökte skaka liv i honom, men ingenting hände. Det samlades människor runt omkring oss. Jag skrek och grät, men ingenting väckte honom. Hans hjärta hade slutat slå. Mitt liv stannade. Jag ville sluta leva. Han fanns inte längre vid min sida.

Allt hittar man på datorn när man söker lite.

Jag vet inte varför jag gör detta.

Love?

Chapter 1.

”What do you think you’re doing?” little Virginia Johnson shouted at James.
Virginia had seen from her window that James and his friends were teasing Peter again. He did it every time he could and as a matter of fact very often in front of her house.
“Oh, so little Virginia came out to help her friend.” James said with a weird note in his voice.
“He is not my friend,” Virna said, she called herself that. “and don’t call me that, my name is Virna!”
Virna had always hated when someone called her Virginia, especially when James called her that.
“If he’s not your friend why should I stop teasing him?” James asked. “and why do you care?”
Virna smiled and shook her head.
“You can be so stupid at times, do you know that?”
James and his friends looked questioning at Virna as if they thought she was crazy.
“I can’t be stupid!” James said. “I am the best pupil in school.”
“And that makes you smart?”
“Well…yes.”
“You think I don’t know what you’re trying.”
“Well I don’t know” James said. “have I succeeded?”
Virna laughed hard and said. “No I will not go out with you!” She walked a bit nearer James so that she was standing right in front of him. “Why should I?”
James raised his hand to touch Virna’s hair as he did every time. When his hand came and touched her hair, she felt a warm feeling rush through her whole body. She pulled away from him.
“You’re an idiot!” she screamed at him and ran into her house.
A lot of questions were going through her little mind. What was that feeling she had every time he touched her? Why did she have it?
Was she in love with James?

Människor, lika mycket människor på samma plats hade hon aldrig sett. Ögonen stora som tefat gick hon bredvid sin mamma mellan alla människor som såg ut att ha jätte bråttom.
Hennes mamma stannade plötsligt och stirrade på en pelare framför dem.
Hope vände blicken till sin mamma. Hon kunde inte läsa sin mammas blick. Hon hade huvan långt nerdragen över huvudet. Hope var van vid att hon hade det. Varje gång de var ute med människor så gömde hon sig.
“Skall ni gå eller skall ni stå där hela dagen?”
Hope hoppade till och vände sig. Hon mötte blicken på en svarthårig ganska lång kille med glasögon, som inramade ett par det grönaste ögonen hon någonsin sett. Bredvid honom stod en annan kille. Han var en bit längre än den mörkhåriga och hans hår var rött.
Hon såg hur hennes mamma ryckte till när hon vände sig och fick syn på de två killarna.
Båda killarna skuffade på varsin vagn där det fanns en koffert och en bur, den ena buren innehöll en snövit uggla och den andra en liten uggla inte större än en tennisboll.
Hennes mamma drog henne till sig och viskade i hennes öra.
”Du vet vad du skall göra när du kommer fram. Jag hämtar dina saker sen.”
Hope nickade och såg efter sin mamma, medan hon gick, sedan vände hon sig mot killarna igen.
Den mörkhåriga tog till orda igen. ”Du skall till Hogwarts eller hur?”
Hope nickade och sträckte fram sin hand. ”Hope Carter.”
Han skakade hennes hand och presenterade sig som Harry Potter. Den rödhåriga killen presenterade sig som Ron Weasley.
Hope log smått och steg åt sidan. ”Ni får gå först.”

Hope satte sig ner på bänken i en kupé. Hon tappade bort Harry och Ron i all hysteri på perrongen. Hon såg ut genom fönstret där en massa trollkarlar och häxor sprang fram och tillbaka tillsammans med sin dotter eller son. Det fanns de som kramade farväl åt dennes dotter eller son. Mammor grät. Tårar som rann nerför kinderna var någonting ovanligt för Hope. Hon hade aldrig sett sin mamma gråta. Hon hade inte själv heller någonsin gråtit, ifall hon mådde dåligt skrek hon bara.
”Får vi komma här och sitta?”
Hope vände på huvudet och nickade. Hon visste vem det var fören hon ens sett mot kupédörren. Harrys röst hade avslöjat honom. Bredvid honom, eller bakom, stod Ron och två flickor.
Alla fyra kom in med en viss möda, när de lyfte upp sina koffertar på hyllorna ovanför bänkarna, sedan satte de sig ner på dem.
Flickorna presenterade sig som Hermione Granger och Ginny Weasley.
Alla började snabbt konversera om sommaren och vad de gjort. Hope sa ingenting. Hon kunde inte berätta mycket om sin sommar. När den frågan kom till henne svarade hon bara att hon hade rest en massa med hennes mamma. Hon ljög inte, men berättade inte heller hela sanningen. Det fick hon inte.
”Hur gammal är du, Hope?” frågade Hermione plötsligt.
Hope mötte Hermiones blick.
”Jag är 16år gammal. Hur så?”
”Jag bara tänkte att du ser lite för gammal ut, för att vara en förstaåring. Antar att du skall börja på samma årskurs som vi.”
Hope nickade. Hermione var väldigt smart. Det hade Hope märkt redan när hon steg in i kupén. Alltid var det inte bra att vara smart, det kunde bli en plåga.

Det här är faktiskt en uppföljare till en fanfic jag håller på med.