Det här är första kapitlet av en, nu, 17 kapitel lång fanfiction som undertäcknad har skrivit. Denhär är den jag är mest nöjd över just nu. Jag vill bara veta vad ni tycker om detta kapitel.

Tears, Friends and Kisses
Författare: Emzi Forss

”Varför säger du alltid att allt är mitt fel?”
Elizabeth satt i ena hörnet i sitt rum. Hon kände hur tårarna trängde fram. Hennes mamma och pappa höll på och bråkade i nedre våningen. De hade bråkat massor under senaste tiden. Det hade börjat när hon hade kommit hem från sitt fjärde år på Hogwarts.
Hon drog knäna mot bröstet.
Vad skulle de säga i skolan om de såg henne nu?
Elizabeth Alexandra Cariera, den modiga Gryffindor eleven, satt nu på golvet och grät. Hon var ju känd över att aldrig gråta! Hon torkade bort en tår från kinden och förde handen till sitt lockiga bruna hår. Hennes hår hängde över axlarna och täckte hennes blusklädda bröst.
Elizabeth var lång, de hade hon alltid varit men förstås fanns de killar som var längre än hon.
Hon såg runt i sitt rum och hennes blick fastnade på pianot som stod vid ena väggen. Elizabeth kunde spela piano, hon hade kunnat det sen hon var tillräckligt gammal för att spela. Hon gick fram till pianot och satte sig på stolen framför pianot. Hon spelade ett par sorliga toner. Hon hörde ännu också hur hennes föräldrar skrek åt varandra. Plötsligt hörde hon en smäll. Hon var inte säker på varifrån den riktigt kom men hon märkte att hennes föräldrar blev helt tysta. Hon lyssnade tyst på vad som skulle hända näst där nere. Hon hörde ytterdörren smälla igen. Någon hade gått ut men vem? Hon lyssnade intensivt. Hon hörde steg i trapporna, någon var på väg upp. Stegen var ganska raska.
Dörren till hennes rum öppnades och hennes mamma steg in.
”Mamma, vad har hänt?”, frågade hon.
”Liz packa det du behöver till skolan i kofferten.”, sa hennes mamma snabbt och gick ut ur rummet. Elizabeth såg undrande efter hennes mamma. Varför skulle hon packa? Vart var de på väg? Hon hann inte tänka på det för en sekund senare kom hennes mamma tillbaka med Mandy efter sig. Mandy var Elizabeth 5-åriga lillesyster. Elizabeth märkte att hennes mamma hade en väska i handen.
Elizabeth packade snabbt sin koffert. Hon tittade upp på sin mamma. ”Vart ska vi? Var är pappa?”
Hennes mamma såg på henne. ”Pappa skulle på något ärende. Kom nu!” Hon tog Elizabeths koffert i ena handen. I andra hade hon Mandys lilla väska. ”Liz ta Mandy och följ efter!.” Elizabeth tog Mandy i handen och gick efter sin mamma.
När de kom ner till nedre våningen stannade deras mamma och vände sig mot dem. ”Elizabeth nu vill jag att du tar med dig Mandy och går till er kusin.” Hon gav Elizabeth en bit pergament. ”Där är adressen.”
Elizabeth bara stirrade på sin mamma. ”Varför skall vi gå till henne?”
”Jag kan inte berätta just nu, det finns inte tid för det just nu. Snälla gör som jag säger!”, hennes mamma böjde sig ner till Mandy, som nu grät, och kramade om henne. ”snälla Amanda gråt inte!” Efter en stund släppte hon Amanda och kramade Elizabeth. ”Ta hand om Amanda.”, viskade hon i Elizabeths öra.
Hon öppnade ytterdörren åt dem. Elizabeth tog Mandys hand i sin och i andra handen hade hon sin koffert. Mandy bar själv sin egen lilla väska. De gick ut genom dörren. Deras mamma grät nu. ”Gå!”, sa hon och stängde dörren.

Elizabeth vaknade. Hon hade igen drömt om samma dröm. Hon hade gjort det varje dag i två veckor nu. Enda sen hon kom hit med sin syster.
Dörren till rummet öppnades. In kom Emily, som var Elizabeth och Amandas kusin. Hon hade med sig en bricka. Hon märkte att Elizabeth var vaken.
”Är du hungrig?”, frågade hon. ”Jag hämtade lite morgonmål åt dig.”
”Tack.”, sa Elizabeth och log. Hon såg på Emily. ”Du ser trött ut.” Emily såg på Liz.
”Ja, jag är lite trött. Det var så många kunder igår och de ville aldrig gå. De ville se dig.”
Liz log. ”Förlåt att jag inte kunde hjälpa igår.”
Emily ägde en Bar och hon hade lärt Elizabeth hur man skulle servera kunderna.
”Det är okej!”, sa Emily och viftade med handen. ”Du måste ju lägga ner Mandy och så. Hon ville ju inte riktigt sova igår.”
Liz log. ”Sant! Hon har inte haft det så himla lätt sen vi kom hit.”
Emily nickade. ”Jag skall gå och se om hon har vaknat. Ät!”
”Jo, jag skall äta!”, sa Elizabeth och Emily gick ut ur rummet och lämnade Elizabeth ensam.
Hennes tankar vandrade till drömmen. Hon kom ihåg allt som hänt då. Senare hade hon fått veta varför hon hade måsta gå därifrån med Mandy. Hon hade inte berättat det åt Mandy. Mandy var till räkligt ledsen redan. Hon började äta på brödet. Hon hörde hur dörren öppnades igen.