Detta är ett litet stycke ur ett rollspel som jag och ett par andra spelade och spelar fortfarande. Jag bara älskar det här stycket.

Foufou stod nu på luckan och väntade på att få höra anklagelser och dom läsas upp..det snirkliga leendet satt alltjämt på plats, men såg ut att vara lite naggat i kanten.. Han verkade söka efter någon i publiken med blicken..

Sam såg på Foufou och suckade. Precis som Eli hade sagt, det här var inte rätt. Hon kramade Elis axel lätt och såg sedan upp på Foufou igen*
Titta inte bara, Eli..
Hon själv höll blicken fäst på Foufou, han var den enda i skaran hon mött tidigare

Eli kunde inte låta bli att låta blicken vandra till FouFou. Hon bet sig i underläppen och kunde känna Micahs hand på sin ena axel.

Foufous blick föll på Eli..Han flinade lite mot henne och verkade göra en liten åtbörd med huvudet, som en artig liten bugning för henne, som ingen annan tycktes uppfatta..

Eli höll blicken fast vid FouFou. Hennes ögon var fulla av tårar. Det här var bara inte rätt. Det här fick inte vara sant.

Foufou skakade på huvudet åt henne, alltjämnt leende..Han mimade smått, så att ingen skulle se det..”Gråt inte Elisabeth”

Eli begravade ansiktet i Micahs axel. Han lade armarna om henne. Hon ville inte att Foufou skulle se de tårar som hon inte längre kunde hålla inne. Ändå kunde han antagligen se hur hennes kropp skakade.

Gavi fortsatte att intala sig själv att inte titta, men när uppläsaren började så vred hon på huvudet iallafall. Synen av den leende Foufou aldeles under galgöglan fick henne att ångra det tilltaget djupt, och hon vred snabbt tillbaka huvudet igen, med något som kunde ha misstagist för tårar, brännande innaför ögonlocken. Så såg hon upp mot podiet och fick syn på den leende Norrington. Han hade tagit tre steg fram, och stod alldeles framme vid kanten på podiet…

Mol hands krammade plötsligt Gavs axel, men orden som nästan snörvlades fram var helt andra än vad som kunde ha väntats..
“Vad fan väntar du på?!”

Foufou lyssnade till uppläsaren..Nu hade straffet läst upp och dom kom för att hänga snaran runt hans hals..Han driog ett djupt andetag och knyckte med huvudet så att den blonda luggen for ur hans ögon..Skulle han se världen en sista gång ville han se den klart och tydligt..Han lät blicken svepa en sista gång över folkmassan..Där stod Mol och såg utt att kunna strypa någon, troligtvis Gav som redan var sluten i ett plågsamt grepp..Clopin och de andra verkade mycket plågade..Bon gjorde såklart ett stort nummer av sin sorg innan hans hade dinglat Han suckade inom sig och himlade med ögonen, men så såg han något som fick det att svida i hans stolta hjärta..Eli i någon annans mans armar..På hans hägning!

Eli tryckte sig mot Micah, ansiktet fortfarande gömt i hans axel. Hon vågade inte se upp. Hela hennes kropp darrade och skakade häftigt. Höga snyftningar hördes om och om igen. Hon kände Micahs armar runt sig, som en skyddande mur, men ändå hjälpte det inte alls. Nästan säker var hon att Foufou nu märkt att hon hängde på Micah som om hon höll på att drunkna.
Hon hörde Micah viska ord i hennes öra men hon uppfattade inte vad han sa.

Foufou slet sin blick från Eli, sårad, och vände sig mot prästen som stod bredvid och höll på att läsa en välsingnelse över hans “fördömda själ”..
“Kan ni skynda på?! Jag ska till helvetet vilket som, ingen ide att fördröja det hela!”
Orden slog ut över den tysta publiken och slog de flesta med chock och häpnad.. Mol kunde inte låta bli att flina..Foufou..uppretad fransman, ändå in i slutet..

Eli vände blicken till Fou när hon hörde hans röst. Hennes ögon var rödgråtna.

Bödeln ställde sig nu vid spaken som skulle dra undan luckan under foufous fötter..Foufous blick möte Elis en sista gång..och han höjde åter rösten.
“Vivre comme Amour, mourir comme Amour aussi.”
Sedan vände han sig mot Clopin och blinkade lätt, innan han höjde blicken mot skyn och väntade..

Eli begravade ansiktet i Micahs axel igen. Hon klarade inte av att se mera. Det gjorde för ont.

Bara prata med en härlig kompis är det bästa som finns.
Det kostar ju inget så man blir inte alls pank, utan bara rikare.
Man lär sig en massa nytt och det bildas ett band mellan vännen och en själv.
Perfekt.

Fick uppleva det igår.

(en extra hyperaktiv kompis, men härlig ändå.)

Ett till inlägg om kylan där ute. Typ alla kommer ju skriva ett och jag vill ju inte vara sämre.
Jag vill citera Chobbizen som sa att “man fryser ballarna av sig”. Och jag måste hålla med henne. Nu har jag tappat (frusit av mig) fingrarna, rumpan, benen och mina “ballar”. Smart att gå ut idag.
Skoldagen sög som vanligt och skulle hellre ha stanna hemma.

Chobbizen och hennes pojkvän e så söta!

Kärlek e sött!

Calle drog ner mössa över ögonen på mig idag.