Att Skriva
-
November
Jag har fortfarande lite svårt att förstå att November närmar sig med stormsteg. Tiden går alldeles för fort och jag hinner inte alls med!
Jag tror att jag borde ta och försöka planera min Nano så småningom. Komma på en jättebra idé som jag kan skriva på hela November.
Varför känns det som om den här NaNon kommer att suga….?
Jag har panik redan nu.
-
Jag skall läsa mycket
Det är på många ställen jag nu läst att ifall man vill bli en bra skrivare så skall man läsa mycket. Det är det jag kommer att satsa på nu. Nano knackar redan på dörren snart och tills dess måste jag verkligen förbättra mig.
I år skall jag vinna.
-
En liten text
Hon stod där. Fastlimmad i det gamla trägolvet som såg ut och ruttna mer för varje sekund som gick. Hennes blick var fast i en fläck en bit bort på golvet. En fläck som skiftade i rött, väldigt mörk röd. Hon började darra. Rädsla och oro blandades i henne och hennes ögon vattnades. Vad hade hänt medan hon varit borta? Hennes blick vandrade sakta runt och kontrollerade resten av rummet. Stolar omkull, tavlor fallit ner från sina krokar och låg på golvet med söndrigt glas, en massa porslinsplitter utspritt. Hennes blick fastnade igen på den röda fläcken på golvet. Nu rann tårarna fritt längs hennes bleka kinder. En vecka hade hon varit borta och allt var splittrat.
Den blev skriven år 2005 och publicerades då på X3M. Nu hittade jag den i mitt bloggarkiv och tänkte att ni kanske skulle vilja läsa. 🙂
-
Berättelse: Love? Chapter 2.
För att jag verkar inte kunna producera något nytt åt er så får ni njuta av att skratta åt mitt gamla skräp xD
Chapter 2.
What am I thinking? Virna thought. I can’t be in love with James. That’s impossible! Or was it?
Virna lied down on her bed and looked at the ceiling. How could she even think that?!
She decided not to think about James any more but she just couldn’t stop!
“No!” she screamed. “I will not think about him, he’s not worth it!”
Her mother wasn’t home so she could scream as much as she wanted.
She went to the window and looked out to see if they had left. No, they were still standing there looking stupid. Virna decided that she’ll call her best friend Rory and ask her to come.When Rory came and Virna had told her everything from what had happened to the feeling.
“Is it really that bad?” Rory asked. “He’s not bad looking is he?!”
“No maybe he’s not” Virna said. “but he is a pig!”
Rory looked at her friend.
“He has asked you our a hundred times! What if you just say yes and see if there could be something between you two?
“Nooo,” Virna almost screamed. “are you crazy?”
Rory looked terrified at Virna. “You don’t need to snap at me!!” she said angrily. “I’m just trying to help, you know!”
“I’m sorry!” Virna said and walked to Rory and gave her a big hug. “I’m just confused right now.”
“Yeah, I understand” Rory said. “I would be to if I were you!”
Virna smiled at her friend. “Thanks!”
Rory smiled back. “No problem!”
“Could you look if they are still standing there looking stupid?” Virna asked Rory.
“I don’t need to look” she answered. “They are still waiting.”
“Who are they waiting for?” Virna asked.
“Us!” Rory answered as if it would be the easiest thing in the world. -
Novell: The Greatest Thing.
The greatest thing.
There was a boy
A very strange enchanted boy
They say he wandered very far, very far
Over land and sea
A little shy and sad of eye
But very wise was heAnd then one day
A magic day he passed my way
And while we spoke of many things
Fools and kings
This he said to meI remember the day when I found my love. Found is probably the wrong word for it, more like realized it. Maybe I had been in love for long already but I just hadn’t seen it.
I remember him sitting on the bed watching me with his beautiful eyes.
The sun ha started to rise in the horizon through the window. I couldn’t believe that we had been up all night. We had talked about everything.
I sat down on the bed in front of him. He let his gaze fall to the bed to avoid mine for some reason. It felt weird seeing him there so shy and somehow sad when I knew that he wasn’t like that. It was like the sun had made him draw back in his shell again.
Gently I touched his soft cheek hoping that it would make him look at me. It didn’t, his gaze stayed down.
”Please, Shin, look at me.”
I could see him biting his lip. It hurt to see him there, so breakable.
”It’s just me here. No one else. Nothing has changed exept for the sun.”
For the first time he looked at me again and in my mind I screamed from happiness. I could see some fear in his eyes.
”Tell me.”
Shinya took a deep breath and looked deep in my eyes.
”I don’t want the day to start. I don’t want you to leave. I don’t want this night to be over.”
I put my arms around him and pulled him closer to me. I felt his arms around me and his cheek against mine.
”I’ll stay with you for as long as you want. We have the day free.”
He pulled away from my embrace to look at me. A small smile made its way to his lips. I smiled to him.
”That’s what I wanted to see.”
He laughed a bit.
For awhile we didn’t do anything, we just sat there and looked into each others eyes. No words were needed there. Softly I kissed his lips. No long kiss, a small one, a trying one. I pulled away and looked at him. Shinya had his eyes closed and it seemed like he hadn’t minded the kiss at all. I could feel his hand behind my neck and he pulled me back to a deeper kiss. Full of desire. Hunger. Love.
I answered the kiss with the same hunger.
We kept going until we both needed air not to pass out. Both of us clinged to each other like we needed each other to stay on the surface, even though neither of us were drowning.
”Don’t ever leave me.”
I kissed him softly once more and whispered in his ear.
”I wont. I promise.”
“The greatest thing you’ll ever learn
Is just to Love and be Loved in return” -
Skrivmyran
Skrivmyran har bitit mig igen och jag kan alltså inte göra annat än skriva. Helt galet! Men jag älskar det!
-
NaNo-berättelsen.
Jag har som vissa av er redan vet 2 versioner av min NaNo-berättelse. Den som jag skrev under november och den ändrade versionen av samma text. Nu vill jag börja skriva på en annan version bara för att den andra inte biter alls och känns tråkig. Känns fel helt enkelt.
Kanske Jag-form inte är min grej helt enkelt.
-
Att Skriva Berättelse: Love?
Nu skall ni få något riktigt speciellt! Eftersom jag varit så dålig på att hålla den här bloggen vid liv.
Man kan säga att det var den här texten som på något sätt startade mitt skrivintresse och att det här det började. Denna text var en uppgift till en engelska timme i högstadie (men jag fortsatte skriva på den på fritiden. 12 kapitel) så jag kan bra varna er för dålig engelska. Jag tror faktiskt inte att jag rättat hemskt mycket sen dess…
Denhär fanns även på Hoggy en gång i tiderna. Åtminstone Nelle borde känna igen den här.
Jag har faktiskt lite svårt själv att läsa igenom den här nuförtiden eftersom jag tycker att den är ganska så hemsk, men man ser åtminstone att jag blivit bättre med åren. Och det är ju positivt.
Men nu skall jag sluta babbla och låta er läsa istället.
Love?
Chapter 1.
”What do you think you’re doing?” little Virginia Johnson shouted at James.
Virginia had seen from her window that James and his friends were teasing Peter again. He did it every time he could and as a matter of fact very often in front of her house.
“Oh, so little Virginia came out to help her friend.” James said with a weird note in his voice.
“He is not my friend,” Virna said, she called herself that. “and don’t call me that, my name is Virna!”
Virna had always hated when someone called her Virginia, especially when James called her that.
“If he’s not your friend why should I stop teasing him?” James asked. “and why do you care?”
Virna smiled and shook her head.
“You can be so stupid at times, do you know that?”
James and his friends looked questioning at Virna as if they thought she was crazy.
“I can’t be stupid!” James said. “I am the best pupil in school.”
“And that makes you smart?”
“Well…yes.”
“You think I don’t know what you’re trying.”
“Well I don’t know” James said. “have I succeeded?”
Virna laughed hard and said. “No I will not go out with you!” She walked a bit nearer James so that she was standing right in front of him. “Why should I?”
James raised his hand to touch Virna’s hair as he did every time. When his hand came and touched her hair, she felt a warm feeling rush through her whole body. She pulled away from him.
“You’re an idiot!” she screamed at him and ran into her house.
A lot of questions were going through her little mind. What was that feeling she had every time he touched her? Why did she have it?
Was she in love with James? -
Text: Bakom gallret (v.12)
Förlåt att detta kommer lite sent, men jag tänker skylla på det att jag lidit av halsont och snuva de senaste dagarna och absolut inte haft ork att skriva. Men här är texten nu! Jag gillar själv.
Ord använda från inlägget: poliskonstapel och kroppsfärg
Bakom gallretInte det smartaste jag gjort, tänkte jag och suckade. Att ta på sig kroppsfärg och springa på fest mitt i natten kändes som en bra idé under stunden. Nu kunde jag nog inte säga att jag någonsin skulle göra om det om jag så fick chansen. Jag drog upp dragkedjan på huvtröjan som poliskonstapeln gett åt mig eftersom jag hade så lite kläder på mig och det var ganska kallt bakom järngallren. De flesta från festen hade haft tur och hunnit springa iväg, utom några fåtal som satt runt omkring mig i cellen.
”När släpper ni ut oss?!” skrek Mandy genom gallret åt poliserna som jobbade bakom sina bord. Jag vände blicken mot dem, men ingen av dem lyfte blicken från sina papper eller reagerade åt Mandys fråga. Det var som om vi inte fanns överhuvudtaget.
Jag skakade på huvudet. ”Troligen först sen när våra föräldrar hämtar oss”, svarade jag åt Mandy och hon såg på mig och suckade.
Jag log svagt åt henne och hon satte sig ner på golvet framför gallret och gömde ansiktet i händerna.
”Mina föräldrar kommer döda mig”, mumlade hon in i sina händer.
Ja, mina med, ville jag säga åt henne men höll tyst.
-
Gästbloggare på D/U/A!
Jag skrev en gästblogg på D/U/A förra veckan. Gå gärna och läs den!