I miss you.

Ni kanske läste inlägget där jag struntade i stora bokstäver och som jag skrev just före jag skulle åka till pappa på fredagen. Orsaken till varför jag inte orkade skriva stora bokstäver var tvådelad.

1. Jag hade helt enkelt inte tillräcklig med tid eftersom lillebror verkligen ville åka och han är väldigt duktig på att bli gnällig och sur när han måste vänta.
2. Saknade alla Sverige-kompisar lite mer än vanligt och det gjorde så jävla ont. Mamma snackade någonting om kryssning och shit, men jag vill inte på någon kryssning eftersom det är alldeles för lite tid. Det räcker inte helt enkelt.

Kontinuerlig saknad är verkligen inget lätt att leva med kan jag berätta åt er. Om ni har möjlighet att slippa det så gör det. Det är ingen dans på rosor att bo väldigt långt borta från en massa kära människor. Jag hatar det mer än någonting. Ibland överlever jag saknaden, men ibland så slår den så jävla hårt att jag får svårt att andas.

Det är hemskt.

(Min storebror fixade lite med min dator så nu hoppas jag att allt är bra. Måste verkligen köpa en extern hårdskiva.)