Några tankar från en morgon

Här en morgon under veckan som gått så kom jag på att dagarna känns jätte långa ibland. Jag vaknar ju fortfarande klockan 5 på morgonen trots att jag är ledig och inte nu behövt gå till jobbet. Det är mitt egna val att göra det och ibland kan jag nog faktiskt först stiga upp klockan 6, men oftast så är det 5 som gäller. En dag tyckte jag att jag hade gjort jätte mycket och att klockan måste ju vara mycket. Men nej, den var bara 9 på morgonen. Det kändes så otroligt galet att jag tyckte att det måste ha gått hur många timmar som helst, men nej. Jag tror definitivt att det är det att jag inte måste gå någonstans och jag vet att jag har hela dagen på mig. Så ibland känns det som att jag levt 2 dagar i en dag. För att dagen känns så sjukt lång.

Jag har egentligen inte märkt detta tidigare eftersom jag varit på jobb. Allt har egentligen varit precis som vanligt. Det har inte varit så jobbigt att inte se så mycket folk och stanna hemma så mycket som möjligt. Eftersom jag sett lite folk på jobbet och fått lite socialt umgänge. Men nu när jag varit ledigt nästa 2 veckor så märker jag att det känns svårt att vara isolerad från folk. Social media och Zoom är såklart bra och det hjälper lite. Men du kan inte krama någon via Zoom. Det är ändå inte helt samma sak.

Såklart att jag hinner göra massor när jag vaknar 5 på morgonen, men vissa dagar så känns det inte roligt att man har all tid i världen att göra allt som står på to-do listan.

Livet känns som om allt är lite på paus. Och det känns lite jobbigt ibland. Jag sa åt alla att 2020 blir ett bättre år. Eftersom 2019 var världens sämsta år för min familj så tänkte jag att 2020 kan bara bli bättre. Nu känns det som om nästan skithög fallit i nacken och planerna gick i kras igen.

One morning during this isolation I realized that the days feel really long sometimes. I do still wake up at 5 am even though I am off from work and don’t have anywhere to go. It is my own choice and sometimes I do let myself get up at 6 am, but mostly 5 am is the time I get up. One morning I had got a lot done and I felt like it must be late. But no, it was only 9 am. It felt so crazy since I thought that many more hours had gone by. I do think that it is the fact that I don’t have anywhere to go and I have the whole day to do things. So sometimes it feels like I am living 2 days in one. Because the day feels so long. 

I haven’t really noticed this before since I have been at work. Everything has pretty much been normal. It hasn’t been that hard to not see that many people and stay home as much as possible. Since I have seen some at work and gotten the social aspect. But now that I have been off work for like a few weeks I do notice that it is hard to be alone most of the time. Social Media and Zoom are good and do help. But you can’t hug someone via Zoom. It is not the same thing. 

Of course I have time to get a lot done when I wake up at 5 in the morning, but some days it just doesn’t feel fun to have all the time in the world to do the to-do-list. 

Life feels like it is on hold. And that feels bad sometimes. I told everyone that 2020 would be a better year. Since 2019 was such a crap year for my family I thought that 202 could only be better. Now it feels like another pile of crap has fallen in our lap and all the plans are out the window.